I den här lektionen kommer vi att lära oss om North Atlantic Treaty Organization (NATO), ett betydande försvarsavtal i världen. Vi kommer att prata kort om dess historia, medlemskap, syfte och struktur.
The North Atlantic Treaty Organisation (NATO) är en militär allians av 30 länder som gränsar till Nordatlanten. Alliansen inkluderar USA, de flesta EU-medlemmar, Kanada och Turkiet. Det är också känt som North Atlantic Alliance, Atlantic Alliance och Western Alliance.
Det etablerades genom det nordatlantiska fördraget som undertecknades i Washington DC den 4 april 1949. Dess högkvarter är i Bryssel, Belgien. Det bildades 1949 som ett försvar mot Sovjetunionen och dess östeuropeiska allierade. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 ändrade Nato sitt medlemskap och sina mål.
Nedan är en illustration av Natos logotyp
Sedan grundandet har antagandet av nya medlemsländer ökat alliansen från de ursprungliga 12 länderna till 30.
Efter andra världskriget (1939-45) inrättade Sovjetunionens kommunistiska regering andra kommunistiska regeringar i flera länder i Östeuropa.
Länderna i Västeuropa började frukta att sovjeterna skulle sprida kommunismen ytterligare. USA och andra västländer delade sin oro. Denna spänning mellan Sovjetunionen och västländer blev känd som det kalla kriget.
Nedan är en bild av USA:s president Harry S. Truman som undertecknar dokumentet som gjorde USA till NATO-medlem 1949. Kongressledare står bakom honom vid undertecknandeceremonin.
(Källa: Wikimedia Commons)
För att skydda varandra mot sovjeterna bildade 12 länder NATO 1949. De ursprungliga NATO-medlemmarna var Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien och USA. De fick sällskap av Grekland och Turkiet 1952, Västtyskland 1955 (ersattes av ett enat Tyskland 1990) och Spanien 1982.
Som svar på Nato bildade Sovjetunionen och dess kommunistiska allierade Warszawapakten 1955. Detta var en organisation som liknade Nato. Båda organisationerna var motsatta sidor i det kalla kriget.
I början av 1990-talet bröts Sovjetunionen upp och Warszawapakten upphörde. Det kalla kriget var över. Ungern, Polen och Tjeckien – alla tidigare medlemmar av Warszawapakten – gick med i Nato 1999. Ytterligare sju länder – Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien – som hade varit kommunistiska gick med i NATO 2004
Albanien och Kroatien blev NATO-medlemmar 2009.
Montenegro gick med i alliansen 2017, vilket fick antalet medlemmar till 29.
Nordmakedonien (Makedonien till februari 2019) gick med i Nato i mars 2020 och blev dess 30:e medlem.
Irland gick officiellt med i NATO den 8 september 2020 som observatör.
Natos grundläggande mål är att skydda de allierades frihet och säkerhet med politiska och militära medel. Nato förblir det transatlantiska samhällets främsta säkerhetsinstrument och uttryck för dess gemensamma demokratiska värderingar. Det är det praktiska sättet genom vilket säkerheten i Nordamerika och Europa permanent binds samman.
Artikel 5 i Washingtonfördraget - att en attack mot en allierad är en attack mot alla - är kärnan i alliansen, ett löfte om kollektivt försvar.
Artikel 4 i fördraget säkerställer samråd mellan allierade om säkerhetsfrågor av gemensamt intresse, som har expanderat från ett snävt definierat sovjetiskt hot till det kritiska uppdraget i Afghanistan, såväl som fredsbevarande i Kosovo och nya hot mot säkerheten såsom cyberattacker och globala hot som terrorism och piratkopiering som påverkar alliansen och dess globala nätverk av partners.
Strukturera
Nato består av två huvuddelar: civil och militär.
Den civila strukturen
Nordatlantiska rådet (NAC) är det organ som har effektiv förvaltningsbefogenhet och beslutsbefogenheter i Nato. Varje NATO-medlemsstat representeras vid North Atlantic Council (NAC) av en nationellt utsedd ständig representant eller ambassadör. NAC sammanträder minst en gång i veckan och fattar viktiga beslut angående Natos politik. NAC:s möten leds av generalsekreteraren och, när beslut måste fattas, beslutas om åtgärden på grundval av enhällighet och gemensam överenskommelse. Det finns ingen omröstning eller beslut av majoriteten. Nordatlantiska rådet är det enda institutionella organ som specifikt beskrivs i Washingtonfördraget; under ledning av generalsekreteraren har NAC befogenhet att inrätta ytterligare underordnade organ (i allmänhet kommittéer) för att så effektivt som möjligt genomföra principerna i Nato-fördraget.
Natos högkvarter, beläget i Bryssel, är där representanter från alla medlemsländer samlas för att fatta beslut på konsensusbasis. Det erbjuder också en plats för dialog och samarbete mellan partnerländer och Natos medlemsländer, vilket gör det möjligt för dem att arbeta tillsammans i sina ansträngningar att åstadkomma fred och stabilitet. Personalen vid högkvarteret består av nationella delegationer från medlemsländerna och inkluderar civila och militära sambandskontor och officerare eller diplomatiska beskickningar och diplomater från partnerländer, såväl som internationell personal och internationell militär personal som fylls från tjänstgörande medlemmar av de väpnade styrkorna i väpnade stater. Icke-statliga medborgargrupper har också vuxit upp till stöd för Nato, i stort sett under rörelsen Atlantic Council/Atlantic Treaty Association.
Den militära strukturen
De viktigaste delarna av Natos militära organisation är:
Militärkommittén (MC) ger råd till NAC om militär politik och strategi. De nationella försvarscheferna representeras regelbundet i MC av sina permanenta militära representanter (MilRep), som ofta är två- eller trestjärniga flaggofficerare. Liksom rådet träffas även MC på en högre nivå, nämligen på nivå med försvarschefer, den högsta militärofficeren i varje nations väpnade styrkor. MC leds av dess ordförande som leder Natos militära operationer. Fram till 2008 uteslöt MC Frankrike, på grund av landets beslut 1966 att ta bort sig från NATO:s militära kommandostruktur, som man återförenade sig med 1995. Tills Frankrike gick med i Nato igen var det inte representerat i försvarsplaneringskommittén, och detta ledde till konflikter mellan den och NATO-medlemmarna. Kommitténs operativa arbete stöds av den internationella militärstaben.
Allied Command Operations (ACO) är Natos befäl som ansvarar för Natos operationer över hela världen. Rapid Deployable Corps inkluderar bland annat Eurocorps, German/Holland Corps, Multinational Corps Northeast och NATO Rapid Deployable Italian Corps, såväl som marina High Readiness Forces (HRFs), som alla rapporterar till Allied Command Operations.
Allied Command Transformation (ACT) ansvarar för omvandlingen och utbildningen av Natos styrkor.
